Grattis till vinnarna i årets litterära pristävlan

Stort grattis till Linn Svedberg Jarlhage i 21NA och Elin Johansson i 22NAB, som vann årets litterära pristävlan med sina noveller. 

Linn vann 1:a pris och Elin 2:a pris. På bilden ser ni Linn och 3 av våra 4 jurymedlemmar, Sven-Åke Bengtsson, Elisabet Jensnäs och Eva Remgård.

Läs deras bidrag här nedan:

En oförglömlig vänskap – Linn Svedberg Jarlhage

En oförglömlig vänskap Jag vaknar inte längre med önskan att jag skulle fortsatt drömma. Jag vaknar inte längre med känslan av att mina lungor ska kollapsa. Jag vaknar inte längre med henne tätt intill mig. Men hon är fortfarande där, vissa dagar mer än andra. Bruset av vågorna som slår mot strandkanten fyller mina öron. Jag låter det fylla hela mitt huvud tills det är det enda ljud jag kan höra. En bit längre bort på stranden går två strandskator i vattenbrynet, det är de första för i år. Jag sluter ögonen och låter mina tankar vandra fritt. De tar mig tillbaka till dagen då allt skulle komma att förändras. Till dagen i slutet av november då jag var på botten av det allra djupaste hav. Till dagen som jag för evigt kommer att minnas.

Försiktigt skjuter jag undan draperiet för att sträcka mig efter badlakanet som ligger på toalettstolen endast en meter bort. Det klistras med ens mot min hud och det känns som att vartenda hårstrå ställer sig på min kropp. “Värdelös”. Hennes ord är en nästan ljudlös viskning, men tillräckligt hög för att jag ska uppfatta den. Med en hastig rörelse drar jag badlakanet till mig samtidigt som jag tar ett steg tillbaka. När jag torkat klart mig stiger jag ut ur duschen. Den fuktiga luften är svår att fylla lungorna med och det ljusgråa klinkergolvet svalt mot mina fotsulor. Högtalarens bas låter som ett hjärtslag och det känns som att den riktigt njuter. Jag sätter på mig min sovtröja och ett par mjukisshorts och går därefter ut i den långsmala hallen som leder till mitt rum; min borg, mitt fängelse.

I vanliga fall brukar det mörkbruna trägolvet vara så välstädat att det hade gått att äta direkt från det, numera pryds det av stora högar av både smutsiga och rena kläder, tallrikar, glas, ihopskrynklade A4-papper, tomma papperskassar, skolböcker, gympaskor, mer kläder och damm. Jag böjer mig ner för att plocka upp böckerna som ligger intill skrivbordsbenet. Gravitationen verkar dra extra mycket i dem då jag får kämpa för att inte tappa greppet. Långsamt sätter jag mig ner på stolen. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat av mitt liv vid detta skrivbord, men många är det.

Timmarna går och jag har fortfarande inte räknat klart sidan i matteboken som vi skulle varit färdiga med i förra veckan. Det är inte det att jag inte vill göra det, för tro mig det vill jag, det sista jag vill är att ligga efter och inte känna att jag kan det vi lärt oss, men det går bara inte. Det känns som att mitt huvud är tomt och att allt jag någonsin lärt mig raderats. Uppgifterna har börjat läggas på hög och tiden till annat trappats ned. Hur blev det såhär? Jag känner hur trycket över bröstet än en gång återvänder, hur världen runt mig långsamt känns mer och mer overklig. Jag kan höra hennes djupa andetag vid mitt öra, det dova smackandet när hon varsamt öppnar sin mun. “Du är verkligen värdelös. Du klarar ingenting. Varför ger du inte bara upp?”. För varje gång jag fyller mina lungor känns det som att det läggs en till tegelsten på min bröstkorg. Jag var endast tolv när jag upplevde det för första gången. Det var nationella prov i svenska och tiden började rinna ut. Jag hade fortfarande långt kvar och paniken att inte hinna klart fyllde min kropp. I hela mitt liv har jag velat göra så bra ifrån mig som möjligt och det spelar ingen roll vad det gäller. Jag har alltid velat vara den bästa förebilden för min syster, alltid velat göra mina föräldrar stolta, få höga betyg i skolan och göra bra resultat i min idrott. Men det är svårt för ett höghus att stå stadigt och inte rasa samman när grunden börjat krackelera. Detta ständiga sökande efter perfektion får förr eller senare konsekvenser. Konsekvenser som kommer leda till att detta höghus måste byggas upp på nytt. Jag var 13 första gången som jag inte bara hörde hennes röst, utan även lyssnade till det hon hade att säga. Hon fick mig att börja tro på allt hon sade och det spelade ingen roll vad någon annan tyckte. Hon såg mig för den jag var, fanns där när ingen annan gjorde det, höll min hand när natten var som mörkast. Vänner är bra, men totalt värdelösa när de gång på gång sätter en kniv i ryggen på dig. När en efter en stängde sin dörr så fanns hon fortfarande där, hon stod där med öppna armar och var redo att ta emot mig. Jag kände mig inte ensam längre. Jag hade funnit en ny, bättre vän. En vän som aldrig någonsin skulle överge mig.

Skärp dig. Det finns så många som har det så mycket värre än du. Du borde vara tacksam, tacksam för det du har. Du har en familj som älskar dig, vänner som bryr sig och en framtid som väntar på att bli utforskad. Du har alla möjligheter, trots det sitter du här. Hennes ord ekar i mitt huvud, “Värdelös, värdelös, värdelös.”. De är som den forsande ån, och hur högt fåglarna än sjunger tränger inte ett ljud igenom. Det känns som att jag flyter, som att jag är här men på samma gång inte. Jag kastar en snabb blick mot klockan som hänger på väggen, halv två, bara fem timmar kvar tills jag ska vakna. Försiktigt reser jag mig från stolen och skjuter sedan in den så tyst jag kan för att inte väcka någon. Om det inte var för den tilltagande stormen hade huset varit så pass tyst att man hade kunnat tro att syret bytts ut till vakuum.

Jag tar mig till badrummet för att göra mig iordning. Trots att vattenångan ventileras bort känns det som att jag andas genom ett sugrör. Jag slår på ljuset och möts med ens av min egen spegelbild. Spegelbilden som inte längre tillhör mig. Tjejen i spegeln ser trött ut. Hon är trött på att dag efter dag se sig själv i ögonen med tårar rinnande nerför kinderna, hon är trött på att dag efter dag bönfalla sig själv att bara hålla ut och vara stark, trött på det ständigt växande hålet inom sig. Hålet som bytts ut mot det vi kallar känslor. Tjejen i spegeln är inte död, men lever inte heller, hon är bara ett skal med ett bultande hjärta. “Börda.”. Hennes tidigare mjuka och varsamma ton låter nu allt mer bestämd. I ett försök att överrösta henne knyter jag mina händer så hårt jag kan. Så hårt att jag kan känna hur naglarna gräver sig djupt in i mina handflator, hur de långsamt bildar små röda halvmånar.

Minuter blir till timmar. Nu är det inte långt kvar tills klockan ringer. Denna olidliga skärande melodi. Melodin som får mig att vilja försvinna från jordens yta. I samma stund som jag vaknar längtar jag tills jag får gå och lägga mig igen. Längtan efter att få en paus. En paus från mig själv. Från henne. En stund att få vila. Andas. En stund utan att behöva uthärda hennes eviga malande; värdelös, ful, oälskad, inte bra nog, börda. Utanför hörs de piskande vindarna, det skoningslösa regnet som slår med all sin kraft mot fönsterrutan. Jag sitter ihopkrupen i hörnet av min säng med händerna knutna runt mina knän, min hals känns tjock och mina ögon svullna. Hon har sina armar virade runt mig och sitt huvud tungt lutat mot min vänstra axel. “Ge upp! Ge upp! Ge upp!” Hennes ord låter som att de kommer ifrån en megafon och fyller snabbt mitt huvud; de fortsätter ner genom min hals tills de kommer till min mage, därifrån vidare ut i armar och ben, hela vägen ut i fingertoppar och tår. Det känns som att jag ska kvävas, som att syret inte räcker till. Jag ser inte längre mitt barndomsrum, det enda jag ser är henne. Hur hon har ett fast grepp om min handled, hur hon långsamt drar med mig ner, ner i hennes avgrund, avgrunden utan morgondag. Jag faller, jag faller genom ett hål utan slut, mot undergången jag bär ansvaret för. Nattens mörker tycks komma allt närmare och trycket över bröstet öka för varje sekund som går. Hysteriskt ser jag mig efter någonting att greppa tag i, någonting som kan stoppa mig från att fortsätta falla. Hennes grepp hårdnar allt mer samtidigt som ett brett leende breder ut sig på hennes läppar. Jag sluter mina ögon och allt jag kan tänka på är önskan att hon ska sluta prata. Kan inte någon få henne att sluta? Snälla, få henne att sluta! Få henne att sluta! Få henne att sluta! Det räcker nu. Jag orkar inte mer.

Luften smakar salt och doftar svagt av tång. Bruset av vågorna som bryts mot strandkanten är lika lugnande som en fridfull sommardag. Jag ser ut mot horisonten, denna perfekta raka linje. Vi må inte vara vänner längre, men jag kommer för alltid att minnas henne. Jag hatar henne inte längre, men jag hatar henne för allt hon tog ifrån mig. Jag förstår inte hur jag föll för hennes lockelser, att jag tillät mig själv att bli hennes slav. Hon fick mig att avsky det jag älskade mest, fick mig att gå miste om saker jag idag inte kan laga. Men det finns inte någonting som någon hade kunnat säga eller göra annorlunda för att undvika att vi blev vänner. Det var alltid mellan mig och henne. Idag har vi slutit fred och fått ett slut på vårt kapitel, men det är en resa som är långt ifrån över. Hon kommer för alltid att finnas i mitt liv, vare sig jag vill det eller inte, det stod klart från den dag då jag tog hennes hand. Försiktigt drar jag upp halsduken över min köldbitna näsa samtidigt som jag reser mig från den skrovliga stenen jag suttit på. Jag vaknar inte längre med henne tätt intill mig. Jag vaknar inte längre med känslan av att mina lungor ska kollapsa. Jag vaknar inte längre med önskan att jag skulle fortsatt drömma; jag vill leva, inte bara överleva

Vi ses snart – Elin Johansson

Huset är fullt av människor, det visste jag att det skulle vara. Alla älskar henne. Huset är pyntat med lila blommor och ballonger som det står 18 på. Hon älskar lila. När de sista födelsedagsgästerna åker vill hon att jag ska följa med på en runda med bilen. Vi ska inte vara iväg länge, säger hon. När vi lämnar huset ropar jag till mamma och pappa. Vi ses snart.

Allt är svart. Doften av bensin fyller min näsa. Något varmt sipprar ner från sidan av mitt huvud. Vad är det som händer? När jag försiktigt öppnar ögonen och ser mig omkring går det sakta upp för mig vart jag är. Jag känner paniken krypa sig på. Vart är hon? Min blick flackar över omgivningen. Passagerarsätet jämte mig är tomt. Framrutan är krossad. Min puls låter som att den ska få mitt huvud att sprängas.

Jag kan se mig själv ligga på den isiga vägen. Mitt långa ljusa hår har färgats mörkt likt snön omkring mig. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag just nu befann mig i himlen och såg ner på min döda kropp. Några meter bort ser jag bilen, den jävla bilen. Den fina vita lacken är förstörd, flera rutor är krossade och ena sidan är helt tillknycklad. Det är samma sida som jag bara några minuter tidigare suttit på. Den andra sidan, hennes sida, ser inte så skadad ut. Vart är hon?

Jag kan inte tänka klart. Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Är hon död? Har jag dödat henne? Jag öppnar dörren och försöker ta mig ur bilen men mina ben är som fastfrusna. Jag kan inte resa mig. Hela jag skakar nu. Jag vet inte om det är kylan eller adrenalinet som pumpar inom mig. Hur kunde jag vara så dum? Hon ville ju inte ens följa med mig från första början. Allt är mitt fel.

 Jag vet inte hur länge jag legat på vägen men det måste vara ett bra tag nu. Solen börjar gå ner. Varför kommer ingen och hjälper oss? Finns det ens någon som kan hjälpa mig? Är det redan försent? Det kanske bara är bättre att släppa taget.

Det har nästan blivit mörkt ute. Jag måste ha somnat. Mitt huvud värker och min kropp är iskall. Jag minns plötsligt att jag inte vet vart hon är. Jag lutar mig över ratten och försöker se ut i skymningen. Några meter bort skymtar jag något som ligger på vägen. Det vänder sig i magen. Det måste vara hon, hon måste legat där i timmar. Långt bort ser jag två ljuskällor dyka upp. Det måste vara en bil som är på väg hitåt. Hon ligger mitt i vägen, jag måste ut. Jag hinner inte tänka, utan att veta om jag ens kan gå smäller jag upp dörren och flyger ut ur bilen. Hela min kropp gör ont. Snubblandes faller jag ner på knä intill henne. Hennes kropp är stel, iskall och full av märken. Jag ser på hennes ljusa, långa, fina hår som nu är täckt av fruset mörkt blod. Nu kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna.

I samma stund som jag ser en bil ett par hundra meter bort ser jag också hur hon kämpande tar sig ur bilen. Hon kan knappt gå, hon kommer aldrig komma fram till mig innan bilen. Jag ser hur hon endast har ett mål, det är det enda som finns inom henne. På något underligt sätt kommer hon hela vägen fram till mig innan hon slutligen trillar ihop intill mig. Jag ser hur hon tvekar en stund innan hon börjar dra mig mot diket.

Jag halkar baklänges ner i diket. Jag ligger kvar där med hennes huvud i mitt knä. Undra om hon har ont, om hon känner något överhuvudtaget. Undra om det är försent. Jag märker inte ens att bilen har stannat och att en kvinna klivit ut. Hon kommer fram till oss. Jag vet inte vad vi säger eller gör men innan jag vet ordet av är här fullt med folk. Ambulans, polis och mamma och pappa. Mamma och pappa, kommer de någonsin att förlåta mig?

Jag känner knappt igen mig själv under alla slangar och maskiner. Alla står samlade runt mig, jag ser att de gråter. Mamma, pappa, farmor och min syster. Hon tar min hand. För en sekund får jag tillbaka kontrollen. Jag hör deras röster, jag känner deras doft och jag kan nätt och jämnt krama hennes hand. Innan jag släpper taget. På ett ögonblick är allt borta.

Kyrkan är full med folk, det visste jag att den skulle vara. Alla älskade henne. Jag lägger en lila ros på kistan. Hon älskade lila. Innan jag går viskar jag tyst. Vi ses snart.